Under 34 år som journalist såg jag så gott som dagligen mina ansträngningar bli lästa - antingen det jag skrivit eller då jag som arbetsledare haft del i publiceringen.
Emellanåt var det en häftig känsla.
Efter Bibliotekstjänsts välvilliga recension, får jag en ny sådan häftig känsla. Nu finns läsekretsen i Mörbylånga, Mjölby, Falun, Timrå och på en massa andra platser där biblioteken köpt in Frostnupen.
Tidigare var det "min" tidnings läsare, nu kan det vara precis vem som helst, som läser, bedömer, gillar, ogillar allt ifrån ämnet till språket.
De kommentarer jag fått från läsare så här långt visar att de triggar på nästan vad som helst.
Några exempel:
Varför använder du så många korta meningar? Det blir så stackato.
De korta meningarna ger ett härligt tempo i språket.
Varför gjorde du ingen mer direkt beskrivning av Lia? Det hade blivit mer levande.
Vad skönt att bilden av Lia får växa fram steg för steg.
Och så vidare.
Allt finns i betraktarens ögon. Nu står jag där på torget och alla kan titta på mig, kritiskt granska och göra allt mellan att hata och älska.
Medan Frostnupen nu lever sitt eget liv, går kvällar och nätter åt till nästa manus.
But that´s quite another story.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Lia är nu en god vän till mig, både som den unga ,starka men ändå på ytan väna kvinna, och som den gamla kvinnan, som trots krämpor och elände tillåter sig att sitta och fundera över sitt liv, skriva ned det, sittandes bland andra människor, full av integritet, humor och självständighet, parat med ömsinthet och vemod. Notera min långa mening, alla ni som ogillar/gillar CA:s korta. Ser fram emot en ny bok, skriv gärna mer om Mille, hans tankar är jag nyfiken på! Maja
Skicka en kommentar