Äntligen på väg

Det bokmanus jag jobbar med nu börjar få form utifrån grundidéerna. Runt 190 sidor finns i händerna på den läshjälp jag får. Då kommer också de kritiskt granskande ögonen att bevaka allt från kommatecken till filosofi. Efter semestrarna blir det förhoppningsvis ett delresultat att ta ställning till och börja arbeta om. Ifall det blir mycket eller litet, förödande kritik eller kritiklös kritik, har jag ingen aning om idag.
Medan jag skriver på ser jag också nödvändigheten av att hitta en twist nånstans. På ett eller annat sätt måste jag överraska läsaren. Ännu vet jag inte riktigt hur, även om jag har ett par spår att gå efter. Ett spår gör slutet helt annorlunda mot vad jag tänkt mig från början.

Kanske är det bara bra. Tiden och det fortsatta skrivandet får visa.

Rötter spelar roll

Helgen tillbringade hustrun och jag i världsmetropoler som Horn, Hycklinge, Örshult. De ligger i Östergötland nära Smålandsgränsen och där har hon sina rötter.
Vi mötte hennes släktingar, en del som hon aldrig träffat, andra där kontakten varit bruten i kanske 40 år.
Mötena visade hur otroligt stor gemenskap som finns, vaknar upp och vilken historia som kan väckas till liv bara någon nämner ett namn som Örshult. Det var ett hus som stod mitt inne i skogen ett par kilometer från närmsta väg. Idag finns bara övervuxen betong efter trappen kvar, en oxel vars blad var nödproviant, förvildade men livskraftiga kejsarkronor och gammaldags vita pingstliljor. Huset revs 1945.
Men besöket där, med hjälp av skogsguide och gps, räckte till för att 15 människor skulle ha en hel dags samtalsämnen, minnen och flera nyfödda kontakter.
Så oerhört livgivande att få delta även om jag inte kunde relatera till ett enda namn eller en händelse.
Om vi skulle tappa våra rötter växer vi inte längre. Den här helgen var verkligen ett bevis på det.

Frånvarande - men inte särskilt lat

Härliga mejl, ett riktigt gammaldags brevkort och en bokpromenad har jag ägnat mig åt, liksom vårpysslet med båten.
Nu är det mesta fixat och jag kan återgå till ordningen. Närmast är det att gå båtvakt en natt till, sen är det gjort för säsongen.
Ibland är det trögt med skrivandet. Ett kapitel till den kommande boken ägnade jag nästan en månad åt, med omskrivning efter omskrivning, nya formuleringar, sökande efter en dialog som flyter bra.
Brevkortet måste jag berätta om: En dam, runt 85 år, hade läst Frostnupen och blev så glad, eftersom hon vuxit upp i den lilla byn Flängan, där Lia arbetar, och som hon skrev, "återupplevde hela sin ungdom". Alltså tyckte hon att jag träffat rätt.
Bokpromenaden gjorde jag tillsammsn med en bokcirkel som hållit ihop i 20 år och med oss vandrade Dala-Demokratens reporter, tillika min gamla arbetskamrat, Kristina Vahlberg, som gjorde en bra text av kombinationen läsecirkel och bok just i Hinsebo och Flängan.
Se DD:s artiekl på länken här. Gå in under Kultur:
www.dalademokraten.se

En läsare som känner till varje sten i boken

Ännu ett bevis på att en bok lever sitt eget liv: En kvinna som jag aldrig pratat med tidigare, ringde till jobbet och bad om min adress, för sin mors räkning. Mamman hade läst Frostnupen och ville kommentera den i ett brev. Grundskälen var två. Dels hade hon vuxit upp i Flängan, den lilla by där jag placerat Lias inte alltför filantropiske arbetsgivare, Flänga-Anders, dels kände hon till varenda sten där handlingen utspelar sig.
Nu ser jag fram emot brevet, eftersom min än så länge anonyma läsare hade tyckt om Frostnupen. Efter jobbet träffade jag min vän Dieter Kunz, konstnär som tagit såväl gamla välbevarade amerikanare, som kubanska jänke-hybrider till sitt hjärta. Han har ett stort hjärta där han även inneslutit min bok. Att jag blir glad är väl självklart.
Under tiden jobbar jag med infallsvinklar, med ordval, formuleringar och hur jag kan vrida rastret en grad eller två för att få fram den bild jag vill ge i nästa manus. Nog märks det att jag inte burit på min nuvarande/blivande historia i 30 år. Nu är det inte lika lätt. Kanske beror det på att jag förut var omedvetet okunnig. Nu är jag medvetet okunnig och det är också en uppförsbacke.

Är ensam ensam?

Jag satt och brottades med en formulering kring skillnaden mellan att vara ensam - få vara ifred och vara ensam - övergiven. Till slut fick jag ner problemet i parterre och kunde göra en poäng, fick till en enda mening, som jag vill ska skära rakt genom händelsen så skarpt att inga tirader blir nödvändiga.
Personligen avskyr jag meningar som tar långa omvägar innan de når målet. Troligen är det en yrkesskada, eller i varje fall en yrkesdeformation efter de tusentals och åter tusentals ingresser och rubriker jag gjort genom åren.
Pang på kärnan i det du vill ha sagt.

Jag gillar inte utropstecken heller, därför blev det inget efter den meningen. Utropstecken är till för dem som inte tror på bärkraften i vad de skrivit.
Däremot tycker jag mycket om formuleringskonsten hos till exempel John Le Carré. Några skenbart cirklande meningar, följd av just en som snittar upp och blottlägger ett komplext skeende, får läsaren att förstå sådant, som annars skulle kräva många fler meningar.
Och samtidigt ser det så enkelt ut.
Fredag 20 mars ska jag göra bokpratardebut på hemmaplan, då jag pratar Frostnupen på biblioteket i Fisksätra. Det är en ära, eftersom bibblan i Fiskis är ett av Sveriges bästa under 08, mycket tack vare bibliotekarien Barbro Bolonassos.

Första helgen i maj får jag göra samma sak on location, som det heter i filmsammanhang. Då kommer en bokklubb till Norberg, där Frostnupen utspelar sig, och tillsammans ska vi vandra runt bland de mäktiga, lite skrämmande och samtidigt mycket vackra gruvhålen.

Inte ett ord i helgen - kanske

Benchmarking är ett ord som föddes när engelska möbelsnickare jämförde sina mått, de märken de hade på arbetsbänken, för att få alla delar exakt lika stora. Så gick det till före standardiseringens tider. Idag har det bytt betydelse helt. Sånt är intressant tycker jag.
Att fundera över: Varifrån kommer ordet petimeter, eller petimäter? Det svaret är också roligt.
Jag ska kolla in en kollegas märken på arbetsbänken i Göteborg. Blir roligt att få nöta gatsten i den stad jag befolkade nunder 22 år faktiskt - det längsta jag bott på en och samma plats.
Rock´n roll blir det också. En av de mer sympatiska rockarna är Jerka, Jerry Williams och en av dem han jobbar ihop med är den mest sympatiske rockaren, Matte Lagerwall, sångare och gitarrist i Boppers.
Fisk eller skaldjur på bra krog hör till, liksom Feskekörka. Därför blir det knappast ett ord skrivet i helgen. Kanske är det bra. Under en period har jag håpllit på med ett kapitel som jag skrivit, skrivit om, formulerat om, bytt enskilda ord, bytt riktning, bytt tillbaks riktningen.
Nånstans i det undermedvetna jobbar skallen i alla fall. Kanske kommer ett eureka när jag på nytt fäller upp locket till datorn.
Möjligen tar jag med mig en liten anteckningsbok. Helt skrivfri är det svårt att vara.
För övrigt fortsätter Frostnupen vara konstant utlånad i Lidköping - nu till 24 mars.
www.lidkoping.se/bibliotek
Helg på er.

Boktankar på isen

Baggensfjärden låg gnistrande vit i lätt släpljus under förmiddagen i lördags (21 februari). Solen värmde under skridskofärden en god bit upp mot Baggensstäket och en god bit ner mot Fällström, där en man åkte ner i en råk. Han klarade sig.
Sjöräddningssällskapets svävare kom på besök och körde en runda för att ge bättre glid åt åkarna.
Jag gled runt och tänkte på kapitel fjorton i det bokmanus jag jobbar med. Hur gör jag konflikten mer närvarande i huvudet på mannen som skildras? Hur hittar jag ett avbrott i hans envetna, nästan destruktiva självförakt? Hur löser jag sådana frågor i tredjeperson istället för i första? Måste jag börja om och göra allt i första person? Efter 150-160 sidor? Det bär emot.
En och annan lösning, någon formulering sökte upp mig medan jag gled på havsisen, där vi annars tar oss fram med Lina, hustruns och min anspråkslösa motorsnipa.
Jag tar mig an de formuleringarna på måndag. En fest och en 96-årings födelsedag kommer emellan.