En läsare som känner till varje sten i boken

Ännu ett bevis på att en bok lever sitt eget liv: En kvinna som jag aldrig pratat med tidigare, ringde till jobbet och bad om min adress, för sin mors räkning. Mamman hade läst Frostnupen och ville kommentera den i ett brev. Grundskälen var två. Dels hade hon vuxit upp i Flängan, den lilla by där jag placerat Lias inte alltför filantropiske arbetsgivare, Flänga-Anders, dels kände hon till varenda sten där handlingen utspelar sig.
Nu ser jag fram emot brevet, eftersom min än så länge anonyma läsare hade tyckt om Frostnupen. Efter jobbet träffade jag min vän Dieter Kunz, konstnär som tagit såväl gamla välbevarade amerikanare, som kubanska jänke-hybrider till sitt hjärta. Han har ett stort hjärta där han även inneslutit min bok. Att jag blir glad är väl självklart.
Under tiden jobbar jag med infallsvinklar, med ordval, formuleringar och hur jag kan vrida rastret en grad eller två för att få fram den bild jag vill ge i nästa manus. Nog märks det att jag inte burit på min nuvarande/blivande historia i 30 år. Nu är det inte lika lätt. Kanske beror det på att jag förut var omedvetet okunnig. Nu är jag medvetet okunnig och det är också en uppförsbacke.