Tiden det tar - tiden den tar

Flow är en härlig känsla. Jag fick riktig flow, en känsla av att mitt skrivande flöt av sig självt, häromdagen, då en av mina nuvarande romanfigurer gjorde och sa saker alldeles av egen kraft, där ingen ansträngning behövdes för att flytta skeendet framåt.
Min person gjorde det åt mig och flyttade fingrarna i rasande tempo över tangentbordet.
Så var det några riktigt vällustiga gånger också i Frostnupen. Fortfarande kan jag tänka tillbaks på de tillfällena och försöka återskapa det som hände. Men min skalle fungerar inte så utan att jag kommit en bra bit in i processen; snarare är flow ett nästan självsuggererat tillstånd, där berättelsen berättar sig och jag bara är den förlängda armen fram till tangentbordet.
Då pillar och ändrar jag inte alls, utan skriver och skriver tills jag antingen blir för trött, eller jag nått en naturlig paus i handlingen. Sedan går jag tillbaks, läser, prövar andra formuleringar, jämför med den text jag redan skrivit, filar ytterligare och jobbar med detaljerna tills jag känner att jag har ett flöde.
Jag får många frågor om mitt nya manus. När är det klart? När det är klart, brukar jag kontra med. Kanske kastar jag allt när jag kommit till den sista punkten. Vad ska den handla om? Några få vet. En fråga är olöst: Jag borde ha en litterär mentor - någon som både hejar på och kan kritisera konstruktivt. Den goda cigarren har jag ännu inte hittat.
Och än vill jag inte nämna mitt tänkta namn på det nya manuset.