Just nu läser jag Ruiz Vindens skugga med stor behållning men det tar sin tid, eftersom jag dels använder stora delar av kvällarna till nästa manus - det efter Frostnupen alltså - dels inte är samma nattarbetare som jag var förut. När jag var färdig kände jag som en urkramad Wettex-duk. Helt sladdrig tills jag fick "torka upp" en aning. Då blev jag fortfarande som en Wettex-duk, alldeles stel.
Mina skrivarfredagar har hjälpt mig en hel del från nattskiftena. Av något skäl blir tankarna rörigare framemot ett-två.
Men häromnatten satt jag uppe till 01, gick och la mig. När sömntåget stannade in på perrongen för att jag skulle kunna hoppa på kom ett PING. Där låg jag medan sömntåget försvann längs spåret.
Så skulle jag göra, så skulle jag lösa den situationen, så löd formuleringen som skar rakt igenom händelsen och öppnade för läsaren.
Tända och skriva i lilla anteckningsboken? Icke. Hustrun har sin sömn att tänka på.
Alltså gick jag upp och satte mig vid datorn igen. Halv fem la jag mig.
Men jag fick dit mina meningar som jag ville ha dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar