Någon att hålla i handen

Har precis fått klart med en kvalificerad läsare, som kan peka på dumheter, hjälpa mig att hålla bra styrning på historien och uttrycket i det manus jag nu jobbar med.

Han läste Frostnupen innan det gick i tryck, alltså vet han rätt väl hur min historia kan utveckla sig. Otroligt glädjande när så kompetenta ögon kikar på vad jag gör.

I det nya manuset är tidsspannet kortare, bara drygt 30 år mot 68 i Frostnupen. Och jag håller mig kvar i Norberg. Hittills har jag kunnat hämta tidsfärg från Polismuseet -tack Carl-Johan Cronlund - och på KB hittade jag i Avesta-Posten, en notis från 1929, som gav mig inspiration till en liten berättelse i berättelsen. Den ska jag försöka utveckla om ett par dagar, bara den legat till sig en aning.

Gamla tidningar är värdefulla, för att inte säga ovärderliga. Lika så den gamla brottsplatsundersökning jag kunde kopiera på Polismuseet.

Under tiden glädjer jag mig åt att utlåningen verkar rätt hög på många bibliotek runt om i Sverige.