Tiden lider och...

Nu var det ett tag sedan jag skrev. men det ska bli bättring.

Skrivandet går framåt med nya manuset. Nu har jag kommit kanske halvvägs.
Frostnupen lever ett eget liv som jag ibland får delta i. Bokbord, några bokcirklar, biblioteket i Fisksätra (ett av årets bibliotek -08) med bokprat nu i mars, en invitation till en föreläsning i höst, och en promenad i Norberg - i den miljö där jag placerade Lia och delar av hennes liv i maj.

Riktigt roligt och spännande. Såna här delar tänkte jag aldrig på medan jag skrev och ännu mindre förväntade jag mig att det skulle bli så.
Söndag 15 februari satt jag tillsammans med sju personer som läst Frostnupen och berättade om miljöerna, den sanna bottenhistorien, om skrivandet.
Ros och ris som sig bör.

Nu börjar jag få rätt bra grepp om vad läsarna tycker om med historien och vad de inte tycker om. Ironiskt nog är det naturligtvis så att vad en läsare gillar är inget vidare enligt en annan. Det som är en levande bild, är träigt enligt någon annan. Samma metafor kan vara lika lysande som usel.

Mer grepp än så går det nog inte att få. Allt finns hos betraktaren.

Totalt sett är det faascinerande att en bok så kan leva sitt eget liv.

En sak har jag lärt mig väldigt klart: Greppet att byta typsnitt för de brev jag har med i boken, är ingen riktigt god sak. I varje fall hoppar jag över just det typsnittet.

I den kommande boken blir det inga brev alls.